Macho, fast ändå inte.

Ledsen att jag inte har skrivit på länge. Det är den meningen jag har tänkt att skriva här hundratals gånger, känns det som i alla fall. Jag hade tänkt att beklaga mig så mycket, samt att konstatera att jag faktiskt inte vet varför jag inte har skrivit på länge. Jag har helt enkelt inte haft lust.

Trodde jag.

När morsan såg mig i fredags kväll så sade hon genast åt mig att kolla så att febermonstren inte hade mig i sin ägo, vilket de givetvis hade; jag såg ju förjävlig ut. 39.5 stannade min kroppstemperatur på.

Grejen är inte att jag hade hög feber, utan att jag kände mig som vanligt. Jag hade alltså gått runt med den skiten ett tag, vilket förklarar mina hjärtklappningar vi kryckorna. Jag hade bara trott att det var extremt ansträngande att gå på kryckor, och att det var helt normalt att gå och lägga sig direkt efter skolan varje dag.

Idag var jag hos farbror docktorn och fick pencillin mot strupkatarr (tror jag att det heter) också, då min hals också krånglar som satan. Något som jag självklart tolkade som vanlig hosta.

Jag orkar inte skriva mer. Förra inlägget var skrivet under svår smärta, detta är skrivet under svår influens av feber.

Min poäng hade iallfall tänkt att bli denna: var inte för macho mot dig själv, då blir du sjuk. Och, jag har inte bloggat för att jag inte har haft lust, utan för att jag har varit sjuk. Puss och kram.

RSS 2.0