Rallemannens

Nu har det gått ungefär exakt ett dygn sedan jag åkte in till akuten med farsan för att kolla mitt ben. Jag hade fått en smäll på foten, som jag antog bara var en rejäl stukning. Skiten gjorde ju ont, men det har man ju aldrig dött utav tänkte jag.

Morsan blev dock rätt galet upprörd när hon fick skåda på mitt då upplindade ben. Det var svullet, men det är väl en självklarhet vid alla skador?

Det är säkert en stukning.

Hon ringde dock till min morbror, som är sjuksjöterska. Han kom och kollade på benet, mot mina protester.

Jag klarar mig, det är lugnt.

När han kollade på det, rekomendearde han mig direkt att åka till akuten, om inte annat för att få kryckor av sjukhuset. Eftersom att kryckor är rätt schysst, om inte en nödvändighet, så tog vi bilen och satte fart mot Uddevalla.

Efter vi hade röntgat benet, och blivit satt i väntsalen en inte jättekort tid, kom doktorn in. En rätt cool sådan, till utseendet en halvfet israelfödd man med pilotglasögon och megamustasch. Jag bestämde mig för att vara lite rolig.

"Det är väl lugnt med benet; inget som är av?"

"Inte riktigt, men näst intill; du har en stor spricka i foten.", blev svaret.

FUCK.

Efter att nu avnjutit detta privilegium som ett gipsat ben utger i snart ett dygn, kan jag nu konstatera mina åsikter i frågan. Det suger kuk. Även om jag inte är världens mest aktiva människa, har jag iallfall alltid haft valet att göra vad jag vill. Eller, att göra någonting. Jag är förfan helt handikappad. Jag kan inte gå ut någonstanns, jag kan inte dra till folk, och jag kan inte träna. Jag kan inte göra ett jävla piss.

Jag handikappanpassade mitt rum idag. Jag flyttade allt av värde (gitarr, effektpedaler, förstärkare, lampa och dator) precis bervid min säng. Det är väl där jag kommer att tillbringa mina närmaste 6 veckor. Helvete.

[Jag ber om ursäkt för en kass text, behövde bara skriva av min ilska någonstans. Orkar inte redigera.]