Rallemannens

Bloggar är ett intressant fenomen.

Själva idén med bloggar är lika grundläggande som genial; en offentlig dagbok som ligger uppe för alla att läsa, för att på så sätt få inblick i författarens liv, få ta del av dennes åsikter och tankar. Så långt är jag, och förmodligen resten av världen med.

Det intressanta då? Vad vi i Sverige egentligen vill läsa. Jag kan bara tala för mig själv - Jag läser bloggar av den typen jag känner igen mig, av personer jag på något vis kan relatera till; alternativt ser upp till. Då snackar jag självklart inte om mina vänners bloggar, hur bra de än må vara. Jag pratar om människor man inte känner, men ändå lockas att läsa om deras liv.

För min del tenderar det i 99 fall av 100 blir det i slutändan bloggar skrivna av folk som jobbar just det detta; det skrivna ordet. Ämnena kan skilja sig något, men för mig är det essensiella faktiskt hur det är skrivet, mer än vad det handlar om. Kan låta konstigt, men så är det faktiskt. Detta har ingen koppling till hur jag själv skriver, bara vad jag föredrar.

En blogg utan någon tanke bakom meningarna, med en överhängande brist på skiljetecken, samt en stor del särskrivningar är det värsta jag vet. Kan man inte ens skriva någorlunda vettigt har man tappat min respekt, och har man inte någon respekt för författaren bakom bloggen ser jag ingen som helst anledning att följa dennes liv.

Nu, efter närmare 1300 tecken, kommer poängen.

En av Sveriges största bloggar är kissies.se. En blogg så fylld av de ovannämnda hädelsena att jag nästan imploderar av frustration. Lägg på en fruktansvärd design, och dessutom en riktigt efterbliven författare så liknar det mer ett skräckexempel för hur bloggar inte får vara, än den pengamaskin bloggen faktiskt är. Jag menar, hon lever ju faktiskt på vad hon skriver!?

(Ser folk upp till henne?!)

"Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt."