Rallemannens

Jag erkänner.

1.



2.



3.

"Här med tar jag avstånd från alla rasistiska och nasistiska åsikter. Jag ber dock om ursäkt för mitt utbrott på nyheter24’s reportrar. Andledningen till varför jag ragerade som jag gjorde var en den självklara andledningen att jag kännde mig så fruktansvärt kränkt när någon försökte vinkla det till att jag skulle ha några som helst rasistiska åsikter. Jag tar helt och hållet avstånd från det som sagt, jag tycker alla männsikor är lika mycket värda.

Jag ber även om ursäkt till mina samarbetspartners, familj och vänner för detta.

Videon är inspelad för ca 4 år sedan för till min lillebrors blogg där han ville få fler läsare, videon är alltså inte seriös och han menar inget illa i videon. Han var alltså runt 15 årsåldern, och ville enbart provocera.

Dock nu därför allt som har hänt tar jag även yttligare någon dags paus för att själv lugna ner mig och låta situationen svalna.

Återkommer senare ikväll eller imorgon om hur jag gör."

Fcck Magnus Betnér. Kissie är komik personifierad.

Bloggar är ett intressant fenomen.

Själva idén med bloggar är lika grundläggande som genial; en offentlig dagbok som ligger uppe för alla att läsa, för att på så sätt få inblick i författarens liv, få ta del av dennes åsikter och tankar. Så långt är jag, och förmodligen resten av världen med.

Det intressanta då? Vad vi i Sverige egentligen vill läsa. Jag kan bara tala för mig själv - Jag läser bloggar av den typen jag känner igen mig, av personer jag på något vis kan relatera till; alternativt ser upp till. Då snackar jag självklart inte om mina vänners bloggar, hur bra de än må vara. Jag pratar om människor man inte känner, men ändå lockas att läsa om deras liv.

För min del tenderar det i 99 fall av 100 blir det i slutändan bloggar skrivna av folk som jobbar just det detta; det skrivna ordet. Ämnena kan skilja sig något, men för mig är det essensiella faktiskt hur det är skrivet, mer än vad det handlar om. Kan låta konstigt, men så är det faktiskt. Detta har ingen koppling till hur jag själv skriver, bara vad jag föredrar.

En blogg utan någon tanke bakom meningarna, med en överhängande brist på skiljetecken, samt en stor del särskrivningar är det värsta jag vet. Kan man inte ens skriva någorlunda vettigt har man tappat min respekt, och har man inte någon respekt för författaren bakom bloggen ser jag ingen som helst anledning att följa dennes liv.

Nu, efter närmare 1300 tecken, kommer poängen.

En av Sveriges största bloggar är kissies.se. En blogg så fylld av de ovannämnda hädelsena att jag nästan imploderar av frustration. Lägg på en fruktansvärd design, och dessutom en riktigt efterbliven författare så liknar det mer ett skräckexempel för hur bloggar inte får vara, än den pengamaskin bloggen faktiskt är. Jag menar, hon lever ju faktiskt på vad hon skriver!?

(Ser folk upp till henne?!)

"Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt."

Fick en vänförfrågan ifrån en människa som jag inte har någon aning om vem det är. Människan ifråga är av kvinnligt kön.

Vi vet alla vad det betyder.

Helgen - och tillika början av lovet - har spenderats i sedvanligt manér. Med andra ord, till att göra exakt ingenting.

Äh, nu är jag allt hård mot mig själv. Har jag faktiskt hunnit med en himla massa grejer. Här är ett axplock:

• Äta chips
• Inte träna
• Se på film
• Inte spela musik
• Sova mer än 12h/natt
• Inte städa

Fast om man skall vara specifik så började faktiskt inte lovet förräns idag, vilket genast förser mig med möjligheten att vända denna horribla (läs: underbara) livsstil. Rent allmänt tycker jag faktiskt att jag har lyckats galant, i alla fall de 3 första timmarna av lovet. Jag har gått upp i tid, jag har städat, och jag har rakat mig. Snart skall jag rasta gitarren, och efter det skall jag träna.

Sen skall jag supa.

Osäker på mig själv som jag är, gjorde jag ett personlighetstest som enligt uppgift skall innehålla en hög sannorlikhetshalt. Resultatet lyder som följer:

"Din personlighetstyp:

Kreativa, handlingskraftiga och snabbtänkta. Duktiga på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägna om att få sista ordet. Entusiastiska över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkiga, uppriktiga och bestämda. Uppskattar att umgås med andra och är själva stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.

 

Karriärer som skulle kunna passa dig:

 

Entreprenörer, jurister, psykologer, fotografer, konsulter, säljare, skådespelare, ingenjörer, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalister, psykiatriker, PR-ansvariga, designers, skribenter, artister, musiker, politiker."

Förvånandsvärt pricksäkert enligt mig själv, särskillt då nästan samtliga av de yrken jag funderat på finns bland exemplen, och att jag känner igen mig på extremt många av egenskapsexemplen.

 

Eller ja, det där med att jag är ett stimulerande sällskap vettefan.

Måste lösa designen på bloggen innan jag börjar blogga på riktigt, det ser ju fördjävligt ut.

Skrev lite idag också. Blev skit.

Herregud.

Kul att ett stämpel som denna är det enda vi 18-åringar behöver för att rättfärdiga festande på en vardag. Varför inte kröka lite nu på tisdag också, när vi ändå är igång?

Just det ja, Lipz är ju inte öppet då.

Hej bloggen, eller snarare de som sätter sig ned och läser detta. Att hälsa till en webbsida vore ju retarderat. Hah.

Förmodligen borde jag be om ursäkt för min långa frånvaro från detta skrivmedium. Vad jag mins försvann jag någonstanns efter att ett skåne-rugby-fetto hade brutit min fot, enbart genom att landa på den. Jag har aldrig hatat Newton som då. Vad nu det skall tjäna till, då mannen enbart är upphovsmannen till vårat gemensamma gravitationstänkande, inte gravitationen i sig.

Fan vad jag svamlar.

Inte så konstigt, i för sig. Klockan är långt över läggdags, och jag borde sedan länge söka den skönhetssömn som jag så väl behöver. Det är kanske därför jag är här. Det har blivit lite väl många nätter som denna på sista tiden.

Jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva om just nu, bara att jag vill skriva nåt.

Eller, kanske.

Det är alla hjärtans dag i morgon. Jag skall äta godisdödskallar, alternativt dödsknark som kontrast mot alla kära lyckliga jävlar som tror att de kan komma och vara glada i närheten av mig.

Det här blogginlägget blir dåligt, det märker jag redan nu. Det är diffust, inte så vackert skrivet, och har egentligen ingen som helst mening. Eller så har det det. Det viktiga är kanske inte vad jag skriver, utan det faktum att jag fatiskt skriver.

Kort version: Jag har fått skrivlusten tillbaka.