Rallemannens

Nu har det gått ungefär exakt ett dygn sedan jag åkte in till akuten med farsan för att kolla mitt ben. Jag hade fått en smäll på foten, som jag antog bara var en rejäl stukning. Skiten gjorde ju ont, men det har man ju aldrig dött utav tänkte jag.

Morsan blev dock rätt galet upprörd när hon fick skåda på mitt då upplindade ben. Det var svullet, men det är väl en självklarhet vid alla skador?

Det är säkert en stukning.

Hon ringde dock till min morbror, som är sjuksjöterska. Han kom och kollade på benet, mot mina protester.

Jag klarar mig, det är lugnt.

När han kollade på det, rekomendearde han mig direkt att åka till akuten, om inte annat för att få kryckor av sjukhuset. Eftersom att kryckor är rätt schysst, om inte en nödvändighet, så tog vi bilen och satte fart mot Uddevalla.

Efter vi hade röntgat benet, och blivit satt i väntsalen en inte jättekort tid, kom doktorn in. En rätt cool sådan, till utseendet en halvfet israelfödd man med pilotglasögon och megamustasch. Jag bestämde mig för att vara lite rolig.

"Det är väl lugnt med benet; inget som är av?"

"Inte riktigt, men näst intill; du har en stor spricka i foten.", blev svaret.

FUCK.

Efter att nu avnjutit detta privilegium som ett gipsat ben utger i snart ett dygn, kan jag nu konstatera mina åsikter i frågan. Det suger kuk. Även om jag inte är världens mest aktiva människa, har jag iallfall alltid haft valet att göra vad jag vill. Eller, att göra någonting. Jag är förfan helt handikappad. Jag kan inte gå ut någonstanns, jag kan inte dra till folk, och jag kan inte träna. Jag kan inte göra ett jävla piss.

Jag handikappanpassade mitt rum idag. Jag flyttade allt av värde (gitarr, effektpedaler, förstärkare, lampa och dator) precis bervid min säng. Det är väl där jag kommer att tillbringa mina närmaste 6 veckor. Helvete.

[Jag ber om ursäkt för en kass text, behövde bara skriva av min ilska någonstans. Orkar inte redigera.]

Vi svenskar må vara ett standardiserat medelland där man inte får vara bättre än någon annan, och alla skall vara lika bra, men även vi har ett undantag som bekräftar regeln. Vårat godis. Fan vad gott det är.

Jag är väl medveten om att mitt sockerbegär kommer att bli min undergång, och det är ok. Center nougat gör det ok.

Helvete vad övergott. Missa ej.

Mår inte så jävla bra idag alltså. Har faktiskt mått lite halvkasst ett bra tag nu, den senaste månaden har tveklöst gått i hostans tecken. Hösten borde skjutas.

Jag har faktiskt inte gjort ett jävla dugg idag, trots att jag verkligen borde. Jag har inte ens orkat lira gitarr. Men en sak har jag orkat; att börja på den storslagna omdesignen av bloggen (som högst får ta 1.5 arbetstimmar). Helvetica är verkligen ett episkt typsnitt.

Imorgon kommer ett vettigare inlägg, i promis.

Idag kom dem, i en lagom stor kartong, signerat thomann. Jag har lirat in pedalerna hela dagen, och jag är fortfarande i extas. Mer intryck (+bilder!) för de intresserade kommer imorgon. Nu skall jag nana.

När jag för cirka 2 veckor sedan startade bloggen, gjorde jag det i ett syfte: för att öva upp mitt skrivande. Det var egentligen ingen tvekan vilken form jag skulle starta skrivningen i, jag skriver varken böcker eller noveller. Blogg it iz then, på ett ungefär. Uppstarten har gått som förväntat, förrutom ett faktum som glädjande nog har överskridigt mina förhoppningar.

Folk läser min skit. Än så länge i alla fall.

Riktigt roligt verkligen, då jag egentligen hade räknat med att mest skriva för mig själv. Jaja, nu tänkte jag faktiskt uppdatera layouten på sidan, då den förinställda faktiskt bringar mig fysisk smärta.

Ändå problemet med det är att jag kan noll om kodning, och noll om photoshop. Det kommer onekligen att bli spännande hur resultatet blir. Bara som en parantes för att bekräfta min okunskap kan jag avslöja att jag designade större delen av min förra blogg med Microsoft Paint som bas. Nej, jag skojar inte.

Bara det faktum kanske gör det värt att fortsätta följa min blogg enligt mig, alternativt börja för de nytillkommna. Agree?

Hela detta inlägg var en såklallad tvåveckorsavstämmning. En sådan som Alla bloggar har. På återseende.

Vilka jag inte respekterar, top 5 just nu:

*Vuxna personer som inte kan stava.

*Vuxna personer som inte kan stava.

*Vuxna personer som inte kan stava.

*Vuxna personer som inte kan stava.

*Vuxna personer som inte kan stava.

*Vuxna personer som inte kan stava.

Har suttit i över en timme och övat kyrkotonarter, effektivt. Ibland så.

Såhär i valtider är det nog mer än jag som är lite förvirrad över vad partierna egentligen står för; alla är ju jämt bäst på allt enligt sig själva. Jag är därför särskillt glad för att jag hittade sidan kortvalet.se. Sidan är till för oss alla förvirrade och trötta på politikernas skitsnack. Här tvingar de alla partier att förklara sina främsta prioriteringar på 5x140 tecken, i bästa twitteranda. Mycket upplysande för de som inte riktigt ser skillnaden mellan alla partier, kolla in!

Konstigt nog har varken sverigedemokraterna eller piratpartiet svarat. Undra varför.

Tänkte egentligen dra ut och vårda min kropp, men fick nyss inbjudan till en socker-och-filmkväll hos brobergh. Tar nog det istället. Puss.

Att lägga ut bloggadressen på facebook blev en succé, mina träffar ökade nästan med 4000% (aka 40 unika träffar).

Tänkte därefter att ett nytt inlägg var på sin plats. För att undvika tråkiga inlägg om ingenting tänkte jag starta en följetång, vars namn ni ser ovan. Tänkte först att lista mina 10 favoritalbum, men kom efter en stunds fundering på att det är omöjligt, främst av 2 anledningar.

Min musiksmak ändrar sig ständigt.

Det är otroligt svårt att rangordna musik.


Såklart att jag skulle börja denna rangordning med ett DMB-album. Tråkigt och förutsägbart, jag vet, men det finns faktiskt en ganska betydande anledning att jag valde just detta album.

Det är fantastiskt.

DMB är för de oinsatta ett gäng jazzskolade män som satte sig ned och bestämde sig för att spela folkrock/pop/rock. Resultatet blir en (enligt mig) fantastisk funk/fusion/jazz/folkrock/pop/balladsammanslagning, samt världens främsta reprensentant ur Groovegenren. När jag började lyssna på DMB lyssnade jag endast på deras nyaste verk, som är mer lättlyssnat och standardrockigt. Det dröjde emellertid inte länge innan jag hittade det som enligt mig är DMB:s bästa album.

Crash har höjts till skyarna av kritikerna, och av fansen själva. Det är inte utan orsak. Crash innehåller en musikalisk och stillistisk bredd som få skivor kan skryta med. Allt från sväng-funklåten Too Much, till den fantastiska balladen Crash Into Me (kommer mer om den sedan), till den fullkomligt instrumentala låten #41. Dave visar en närmast skrämmande fantasi och ett fantastiskt djup med sina 12 fantastiska spår på denna fantastiska disk.

Skivan inehåller också en fantastisk bredd, de första 5 låtarna är ren briljans, och resten är som minst solida, ofta riktigt bra spår. Den största nackdelen med detta album är dock samma nackdel som DMB har i almänhet. DMB har en väldigt säregen musikstil, och det är inte helt lättlyssnat. Jag diggade inte detta album vid första lyssningen, men nu har det en VIP-plats i min musikspelare. Ge det en chans, det är det värt.

Bästa låt: Crash into me (världens kanske bästa ballad, förmodligen vackraste)

I mitt förra inlägg gnällde jag lite. Det är fan inte ok. Något var tvunget att göras, och det snarast. Fick idén att jag i bästa i-landsstyle skulle köpa mig ifrån min hjärtesorg.

Sagt och gjort.

Strosade runt lite på vend.se och letade godis. Hittade en Cry Baby, men något var fel. Även om produkten i allra högsta grad var begagnad, hade de glömt kvar priset i ny-sektionen. När jag vänligen bad herren ifråga att rätta till priset blev svaret kort och gott: "-köp en ny då".

Sagt och gjort.

Drog in på Thomann och beställde lite skit. En Cry Baby GC95, en Boss MT-2, en Boss BD2 och en Korg tuner. Förstklassigt bajs. Blir glad när grejerna anländer.

Nu skall jag öva lite välkomst-hårdockslick, så att MT:n inte blir ledsen. See Ya.

Var på min arbetsplats Carema äldrevård idag, för första gången sedan sommarlovet. Trots att det bara har gått 3 veckor sedan jag var där sist, har gud verkligen sett till att pensionärerna får spänning in i det sista. Jag fick berättat för mig att det tydligen har varit en magsjuke-epidimi på hemmet, och spyan har flugit och höger och vänster. Jag fick också en annan nyhet berättad för mig, i förbifarten sådär.

3 inneboende har dött.

Gerd, Alvar och Sylvia finns ej bland de levande längre. Människor som jag jobbade med under halva sommaren, är nu begravda. Trots att jag kanske inte borde vara förvånad, är jag faktiskt rätt chockad. jag jobbade faktiskt på Carema i över 5 veckor, från och till, och då dog inte en enda. När jag har varit borta i 2 veckor, har plötsligt en halv avdelning strykit med.

Galet.

Trots att jag jobbar på ett äldreboende, hade jag invaggats in någon (uppenbarligen) falsk säkerhet om att folket här ändå har något år kvar i kroppen, och att döden skulle ta det lugnt med sin lie ett bra tag till.

Jag hade fel.

Jävligt fel.

Efter att ha stirrat tomt på den tillsynelsevis anspråkslösa linsen på min datorskärms överkant, drog jag slutsatsen att det måste vara något slags fotoredskap som teknikgudarna begåvat min dator med. Efter ett tags letande i datorn, fick jag reda på att den lilla devisen på skärmens överkant var en Acer Crystal Eye Webbcam. Bara sådär.

Mitt första infall var att fota mig naken, men jag lyckades lägga band på mig själv. Istället hittade jag ett tämligen intressant objekt att föreviga på interwebben. Ett tillfälle som har givits mig, då jag numer anses kunna ta ansvar för mitt lands framtid. Oroväckande många jag vet om säger att de tänker använda denna rätt till att ge SD en plats i riksdagen.

Vi borde inte få rösta förrän vi är 21.

SD FTW. Komplett med fett hår, ett slitet ansikte och en slliten Rasmus.

Det var ett tag sedan jag skrev här, betydligt mer än planerat. Att jag har varit snorsjuk kanske kan räknas till min fördel. Hoppas jag, iallafall.

Den ljusa sidan av sjuksdomsinnehavarens annars bäcksvarta tillvaro är att man har tid att göra alla de där sakerna man behöver göra. Oftast är man dock för trött för att göra alla de där sakerna, man är ju sjuk. Säga vad man vill om Gud, han har iallafall ett sinne för ironi.

En sak fick jag iallfall gjort. Jag tog mig äntligen tid att ringa min chef angående min lön, då jag (förhoppningsvis) har fått alldeles för lite stålars. Han var också sjuk.

Det borde fan vara förbjudet att vara sjuk.